Att blogga är inte alltid lätt. Man möts av motgångar ofta. Det är sällan man får uppskattning för det man gör tycker jag. Bloggar man inte ofta, skiter i att skriva någon dag ja då tappar man läsare direkt. Läsare som följer mig på bloglovin försvinner så fort jag inte skriver nåt gottigt som man kan skvallra vidare om. I verkliga livet får man också kängor för att man bloggar. Men då för mycket, att det skulle ta tid från massa övriga göromål. Jag bloggar men jag lovar tangenterna ryker inte. Skiter jag i att städa en dag så har det inte med bloggen att göra utan för att jag helt enkelt inte vill städa! Men lik förbannat så sitter personerna och läser mina inlägg varenda gång. Hur går det ihop då? Skriver jag inget får ni ju inget att läsa heller, eller hur?
Jag bloggar givetvis för min egen skull men det vore lögn och säga att jag inte skriver för er läsare också. För hade jag ENBART skrivit för mig själv hade jag skrivit MYCKET mer privat än jag gör nu. Jag har så mycket inom mig som jag skulle vilja skriva ut men eftersom inte ens hälften av alla läsare lämnar en kommentar så blir det ju så att man inte heller öppnar sig lika mycket. Jag vet ju inte vilka ni är som läser? Jag kräver inte att man ska skriva varje gång, jag gör inte det heller. Men ibland när jag snubblar in på en blogg antingen via någon annans blogg eller via mer-trafik, bloggtrafik eller något så skriver jag ibland ett hej och talar om att jag kikat in. Sällan man får respons tillbaka också iof men jag tycker det känns bra att visa att jag vart där och gjort ett avtryck. Allt blir så mycket trevligare om man är trevlig mot varandra, eller hur?

Jag skulle kunna skriva en hel roman om mitt liv just nu, om vad som händer och pågår runt omkring mej. Men jag kan inte, jag känner att jag är så begränsad. Sen jag såg IP-numret från den människan som är den jag inte tål överhuvudtaget så känner jag att nej hon ska då fan inte få veta hur mitt liv är. Hon skrev till mig ( i ett svar till mig där hon trodde jag skrivit ett inlägg) att hon tycker synd om mina barn och min man som får leva med en människa som mig. Att jag är manipulativ och jag vet inte allt. Klart man blir ledsen när man läser sånt där. Att jag skulle förstört hennes familj och att hon nu skyddar dom från mig och jag vet inte allt. Såna lögner och förtal gör ju att även om man vet att man inte är sån så funkar ju kroppen så att man suger åt sig av negativitet. Får jag höra gång på gång ex att jag gör fel med något så tror jag ju på det sen även om jag vet att jag faktiskt inte gör fel, att jag gör mitt bästa.

Jag känner mig återigen sådär ensam. Även om jag vet att jag har mina vänner så kommer det perioder ändå då man känner saknad mer än annars. Har hänt en del grejer här som gör att jag är ledsen och besviken. När någon som står en nära inte finns där till en till 100% då blir jag ledsen. Jag hoppas det en dag ordnar upp sig, för jag vill inte att det ska vara så här.

Kraven på oss som människor är så jävla höga ibland. Man får inte skriva ditten man får inte skriva datten. Man får inte göra si eller så för ALLTID är det någon som stör sig. Varför kan inte alla bara får vara som dom är så länge det inte skadar nån. Vi kan ju ta ett ex…skvallerträsket FACEBOOK som jag för övrigt funderar på att bojkotta. Alltid är det nån som stör sig på nån status man skriver osv. Men för fan alla människor kan inte må bra hela tiden. Alla måste få skriva vilka statusar dom vill väl? Jag blir så trött på att det alltid ska klagas på alla andra. Jag känner bara mer och mer att jag ska ge fan i facebook för även om inte folk menar mig med sina statusar så tar man ju ändå åt sig. Jag är sån som person, jag har dålig självkänsla och tar åt mig jävligt lätt liksom. Ja såklart att dom som skriver statusar där dom gnäller över andras statusar ska få göra det MEN låt då mig få skriva va fan jag vill också!

NÄ facebook är fan en skitsidan imellanåt och jag funderar återigen på att skita i den där….bläk! Jävla skvallerträsk!

Ja nu vart det lite för privat här ändå dock…..

Sköt om Er
LOVE!